Berättelsen om Frank

Det var den 6e december 2013. Vi hade precis flugit till Prag för en härlig weekend med familjen, mormor och morfar och min lillebror. Helgen skulle vara fylld med god mat, julshopping och trevligt umgänge. Efter en första lunch så gick vi tillbaka till hotellet för att vila lite. Tog en kopp te på rummet.

Då får Frank, 14 månader, för sig att smaka på nybryggt te. Han lyckas välta koppen över sig, över hakan och ner över bröstet. Skriket kommer på 1 sekund. Panik! Pappa Henrik tar Frank och springer in med honom i duschen. Jag springer ut ur hotellrummet för att hämta mormor.

När Henrik tar av Frank tröjan i duschen så följer all hud på bröstet med. Mormor kommer och kastar ett öga på Frank och säger sen. RING AMBULANS!

Ambulansen kommer fort och ger Frank lugnande och smärtstillande. Jag och Frank sätts på en bår, in i ambulansen och så åker vi. I ambulansen börjar det lugnande att verka och jag känner hur Frank försvinner bort, jag minns att jag tänkte: Nu dör han.

På sjukhuset är de väldigt effektiva, men pratar inte ett ord engelska. De ger mig ett formulär, på tjeckiska, att fylla i och skriva under. Jag vägrar och säger att jag vill läsa det på engelska. Det finns inte. Och ingen på sjukhuset pratar engelska.

Frank blir inlagd. Först säger läkaren baby-hospital. You – hotell, och menar att jag bara ska besöka Frank mellan kl. 10 och 15 när det är besökstid. Aldrig i helv*te tänker jag och skäller ut läkaren på svenska. Efter det får jag stanna.

Det visar sig att en av läkarna på sjukhuset har en svensk fru, som jag får ringa och prata med. Hon berättar att Frank har 6%-iga brännskador och att vi behöver boka om våra hemresebiljetter. Finns ingen chans att vi kan flyga hem på söndag.

Vi blir kvar till måndag 9 december, då har vi bokat ett flyg på eftermiddagen. På flygplatsen möts vi av nytt problem. Frank får inte flyga utan läkarintyg. Så vi får springa genom hela flygplatsen till en läkarcentral som skriver ut ett intyg efter att ha tittat på honom.

När vi sitter på planet andas jag ut.

När det är en timme kvar till landning får Frank feber. HÖG feber. Han blir inte kontaktbar. Flygpersonalen ropar ut efter läkare i planet och vi får hjälp av en läkare som kyler ner honom med frysklampar under fötterna. Vi landar och det står ambulans och väntar. Vi får gå av först av alla, och ner direkt på plattan där ambulansen står, och så åker vi mot Uppsala.

När vi kommer fram till barnakuten i Uppsala andas jag ut. Alla pratar svenska, ingen försöker ta Frank ifrån min famn.

Vi blir inrullade i ett rum och bandagen tas av för att bedöma brännskadan, och de är så fina med Frank. Blåser såpbubblor, sjunger, skojar. Frank märker knappt att de är och pillar i såret. Efter ny omläggning blir vi inlagda på barnavdelningen 95B. Vi får båda stanna med Frank hur länge vi vill, och en förälder får sova kvar. Första natten sover jag hos Frank och pappa Henrik får sova på Ronald McDonald Hus bara på andra sidan vägen. Känns så tryggt att ha honom nära, och han dyker upp tidigt morgonen efter så vi kan äta frukost tillsammans. Dags för tvätt av skadan och omläggning. Frank får 3dubbeldos Alvedon mot smärtan och om det inte fungerar så måste han sövas för omläggningen. Som tur är går det bra, det har tidigare pratats om hudtransplantation men nu under omläggningen så konstaterar man att det inte kommer behövas. Jag och pappa Henrik varvar kommande dagar med att sova hos Frank och att bo på Ronald McDonald Hus. Frank har fortfarande hög feber och får därför inte åka hem. Känns så skönt att man bara kan gå över gatan och sova ostört ett par timmar utan pipande maskiner och utan personal som kommer in. Men ändå kunna vara så nära familjen.

Så tacksam att vi fick möjlighet att bo där!

På Lucia får vi äntligen åka hem och jag har nog aldrig varit så lycklig. Feberfri kille som är glad och pigg. Vi får återbesökstider för omläggning på brännskadecentrum 2 ggr i veckan men vi får vara HEMMA! Julpynta, julbaka och framför allt fira jul HEMMA!

Idag är Frank världens gladaste och goaste 5åring som inte har några men från sin brännskada annat än ett ärr på bröstet. Så tacksam att det gick så bra som det gick! Och så tacksam för den svenska sjukvården (och den Tjeckiska, för de var fantastiska på sjukvård, men inte så fantastiska på OMvård) och tacksam för Ronald McDonald Hus som gjorde det möjligt för hela familjen att vara nära varandra.